Mänskliga rättigheter i Ryssland

(Uppdaterad i maj 2011)

Det allmänna klimatet för de mänskliga rättigheterna i Ryssland fortsätter att vara mycket bistert. Ryssland är ett land med omfattande korruption på alla nivåer, vilket underminerar rättssäkerheten. Landet rankas som ett av världens tio farligaste och man har sett kriminaliteten öka drastiskt under de senaste tio åren. Trots president Dmitri Medevevs självbelåtna offentliga ställningstagande för att förbättra situationen när det gäller mänskliga rättigheter och rättssäkerhet har inga faktiska åtgärder vidtagits.

Liksom under föregående år är Norra Kaukasus den region som har störst bekymmer, och sedan sommaren 2009 har situationen förvärrats allvarligt för människorättsförsvarare i Norra Kaukasus. Ryska tjänstemän och politiker fortsätter att inskränka yttrandefrihet och press. Diskrimineringen av minoriteter är fortfarande ett gigantiskt problem, i synnerhet för etniska minoriteter och hbt-samhället. Rasism, homo- och xenofobi är utbrett bland vanligt folk, liksom hos tjänstemän och myndigheter. Högerextremister fortsätter att utgöra ett verkligt och allvarligt hot mot personer som tillhör dessa minoriteter.

Utbredd korruption
Korruption finns fortfarande på varje nivå i verkställande, lagstiftande och dömande instanser i landet. I Transparency Internationals årliga korruptionsregister för 2010 rankades Ryssland som nummer 154 av de 178 granskade länderna och föll därmed från plats 146 från 2009. På en skala mellan 0 och 10 där 0 anses vara mycket korrupt och 10 ha låg korruption hamnade Ryssland på 2,1 2010, en försämring sedan 2009, då siffran var 2,2. I Freedom Houses årliga kartläggning av frihet 2010 anses Ryssland inte vara ett fritt land.

Situationen i Tjetjenien tas med i Freedom Houses rapporter sedan 2009, men i rapporten för 2010 anges att den nedåtgående trenden hänförs till ”valfusk, minskande religionsfrihet, växande statlig kontroll över historieskrivningen, växande korruption inom poliskåren, och upprepad politisk terror mot människorättsförsvarare och journalister”. Förekomsten av korruption och valfusk var tydlig under de hårt kontrollerade regionala och lokala val som hölls den 11 oktober 2009. Den storskaliga diskvalificeringen av oppositionens kandidater bidrog till att det regerande partiet United Russia vann en förkrossande seger med 70 % av mandaten. Observatörer bekräftade att valen varken kunde anses vara fria eller rättvisa och det rapporterades om allvarliga brott, såsom falska valsedlar och skrämseltaktik. Under de regionala valen som hölls den 13 mars 2011 fick United Russia mindre än 70 % av rösterna och i vissa regioner mindre än 50 %, men enligt den oberoende organisationen Golos rapporterades om fler brott än under valen 2009.

Rysslands växande autokrati visar sig även genom den press som delar av Rysslands civilsamhälle och politiska opposition fortsätter att utsättas för. Den politiska oliktänkaren och ledande människorättsförsvararen Lyudmila Alekseeva – som arresterades 2010 efter den våldsamma upplösningen av en frihetsdemonstration som organiserades av Article 31 – anser att förtrycket under Putin är värre än under kommunismen. Den fängelsedom som den politiska oppositionsledaren Boris Nemtsov fick nyligen till följd av en fredlig demonstration mot Kreml bekräftar att den sovjetiska taktiken att brännmärka politiska motståndare fortfarande ingår i det politiska spelet i Ryssland.

Förföljelse och skrämseltaktik mot människorättsorganisationer
Den ryska regeringens demontering av ett möjligt pluralistiskt demokratiskt samhälle, liksom den förföljelse och den skrämseltaktik de utövar mot organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, vilket utmärkt Vladimir Putins presidentskap, har i stort sett fortsatt under Dmitri Medvedev, med utökad statlig granskning och kontroll av människorättsorganisationer, främst genom den lag som antogs 2006 som reglerar ideella organisationer (NGO:er), godtyckliga skatter, arbets- och brandinspektioner, och anti-extremistisk lagstiftning. En serie samordnade inspektioner, som saknar motstycke i omfattning och grundlighet, av cirka fyrtio ideella organisationer genomfördes under hösten 2010. De som utsattes för denna extrema form av granskning var i synnerhet organisationer med finansiering från utlandet som arbetar med de mest kontroversiella frågorna, såsom situationen för mänskliga rättigheter i norra Kaukasus, där Ramzan Kadyrov och det lokala rättsväsendet – med Kremls goda minne – använder sig av hårdför taktik mot lokalbefolkningen för att undertrycka upproriska stämningar.

Regimens mest ihärdiga kritiker utsätts för mordförsök. Bland andra dödades människorättsförsvararna Stanislav Markelov och Natalia Estemirova i januari, respektive juli, 2009. Ytterligare en kritiserad metod används för att tysta motståndare – de många åtalen som drabbar dem som står upp för de mänskliga rättigheterna. Det mest uppmärksammade är åtalet för förtal som riktats mot Oleg Orlov från Memorial, vilket ska upp i rätten i Moskva den 9 juni 2011. Orlov anklagas för att ha förtalat Kadyrov när han påstod att den senare var ansvarig för mordet på Natalia Estemirova, mot vilken Kadyrov hade uttalat dödshot vid flera tillfällen. Om han fälls för förtal kan Orlov dömas till fängelse i upp till tre år.

Domstolar under politiskt inflytande
Det är sannolikt att domen blir fällande då de ryska domstolarna fortfarande är under uppenbart inflytande av politiska påtryckningar. Domarkåren saknar självständighet från den verkställande makten, bland annat eftersom de måste rätta sig efter Kremls önskemål för att bli befordrade och erhålla bonus. I juni 2009 rapporterade Europarådet om det omfattande politiska inflytandet på de ryska domstolarna och avslöjade att den så kallade ”telefonrätten” (där myndighetspersoner kontaktar domare och talar om hur han/hon ska döma i ett visst fall) har blivit så vanlig att ryska domare blivit så oroliga över att döma fel att de själva tar kontakt för att få instruktioner.

Den senaste domen som visar på vilken brist på respekt för rättsäkerheten som råder inom det ryska rättsystemet är domen mot Mikhail Khodorkovski, tidigare ledare för Yukos Oil Company, som anklagades för förskingring och penningatvätt. När domaren dömt Khodorkovski och hans affärskollega till ytterligare sex års fängelse i december 2010, avslöjade en medhjälpare till domaren att domen dikterats ovanifrån sedan ett första domslutsförslag avvisats. Analytiker konstaterar att fallet Yukos har politiska motiv förankrade i Kreml, då det öppnades efter det att Mikhail Khodorkovski startat protestgrupper mot finansieringen och uttalade sig mot korruption. I maj 2011 avslogs Mikhail Khodorkovskis överklagande, men hans fängelsedom kortades med ett år. Han kommer att friges i slutet på 2016.

Journalister utan gränsers pressfrihetsindex från 2010 placerar Ryssland på plats 140 av 178 länder, ungefär samma plats som tidigare, med undantag för 2009, som utmärkte sig genom flera mord på journalister och andra människorättsförsvarare. Det rapporteras trots det inte om några förbättringar när det gäller pressfriheten, eftersom straffrihet är rådande när det gäller våld som utövas mot journalister, och systemet kontrolleras lika hårt som någonsin. Rysslands författning föreskriver yttrandefrihet men myndigheterna fortsätter att pressa de få och minskande i antal kritiska medier som finns. Endast ett fåtal radiostationer och skrifter med en begränsad publik ger ett annorlunda perspektiv. Den ryska regeringen har kontrollerat de nationella tv-nätverken sedan 2003. Minst nitton journalister har dödats sedan 2000 och inte i något av dessa fall har någon ansvarig ställts inför rätta. Vagt skrivna anti-extremistlagar har använts för att begränsa yttrandefriheten och för att slå ner på varje organisation som inte har stöd från officiellt håll. Journalister har trakasserats och misshandlats. International Federation of Journalists rapporterade i mitten av april att trenden när det gäller angrepp på journalister i Ryssland förändrades under 2010, då allvarlig misshandel började användas i stället för mord, men att situationen generellt sett var fortsatt dyster. Två av de mest uppmärksammade fallen inkluderar den brutala misshandeln av journalisterna Mikhail Beketov och Oleg Kashin i samband med protesterna mot vägbygget mellan Moskva och St. Petersburg genom den skyddade Khimki-skogen.

De mest våldsdrabbade regionerna i norra Kaukasus – Dagestan and Ingusjien
Enligt Institute for Economics and Peace’ Global Peace Index (GPI) är Ryssland det sjunde farligaste och mest våldsdrabbade landet i världen. Under det senaste årtiondet har Ryssland varit skådeplatsen för flest terroristattacker bortsett från Afghanistan, Pakistan och Irak – och de senast nämnda länderna kan rent faktiskt anses befinna sig i krig. Terroristattacker har spridit sig från norra Kaukasus till Moskva, senast i januari 2011 när en ingusjisk självmordsbombare slog till på Domodedovo-flygplatsen och 37 personer dödades och 180 personer skadades, och i mars 2010 då två kvinnor från Dagestan sprängde sig själva till döds i Moskvas tunnelbana och 40 personer dog och fler än 100 resenärer skadades.

Löftet som avgavs av den självutnämnde hjärnan bakom attacken mot Domodedovo-flygplatsen, den tjetjenske rebellen och islamistledaren för det kaukasiska emiratet, Doku Umarov, att Ryssland ska drabbas av blod och tårar innan presidentvalen 2012 följdes av en våg terrordåd i norra Kaukasus, bland annat skottlossning mot turister i Kabardino-Balkaria. Rysslands uttalande i april 2009 om att den nästan tio år långa antiterroraktionen mot separatister i Tjetjenien är över betyder inte tillnärmelsevis att situationen i hela norra Kaukasus är stabil.

Antalet terrorattacker dubblerades året efter antiterroraktionen och våren 2010 inträffade fler dödsfall än samma period under 2008 och 2009, med fler än 200 döda personer i våldsattentat. Trots de senaste årens hot och hämndaktioner, inklusive det officiella uttalandet om kollektiv bestraffning som gjordes av the tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrov 2010 och som var riktat till föräldrar och familjer till unga män och kvinnor som ”springer till skogs” för att ansluta sig till upprorsmakarna finns, få tecken på att flykten avtar. Tvärtom, de islamistiska upproren i Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan breder ut sig.

Till följd av detta har Dagestan och Ingusjien nu tagit over Tjetjeniens position som den mest våldsamma regionen i norra Kaukasus och konflikten i Dagestan har nästan övergått i inbördeskrig trots kompromissutnämnandet av Magomedsalam Magomedov till president tidigt 2010 för att lugna situationen i republiken. I Ingusjien försvinner människor fortfarande och avrättas på utomrättslig väg trots president Yunus-Bek Yevkurovs löfte om att upprätthålla rättssäkerhet och förbättra situationen för mänskliga rättigheter.

”Polisen inkapabel att hantera rebeller”
Sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och rebeller i Kabardino-Balkaria har också ökat med en fördubbling av antalet döda eller torterade människor under förra året. Tidigt i februari 2011 kallade Kabardino-Balkarias president, Arsen Kanokov, till presskonferens i Nalchik då han medgav att republikens polis inte klarar av att hantera rebellerna. I samband med den ökande upproriskheten har människorättsorganisationer funnit att lagförande organ och säkerhetsbyråer som verkar för att stävja upproren i norra Kaukasus begår grova brott mot mänskliga rättigheter, till exempel brukas tortyr, påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar och kollektiv bestraffning – brott som ingen åtalas för.

Ett decennium av misslyckanden när det gäller att stabilisera regionen och hantera den mentalitet av straffrihet som breder ut sig i rasande fart har visat hur verkningslöst bruket av våld har varit, och gapet mellan allmänheten och regeringen har vidgats. Det ryska rättsväsendet verkar trots detta ovilligt att utreda dessa brott eller förebygga dem, och till följd av detta ökar antalet brott mot de mänskliga rättigheterna och en straffrihetsmentalitet genomsyrar hela regionen. Det sannolikt förestående återinsättandet av Kadyrov som ledare för Tjetjenien kommer troligen inte att förbättra situationen i regionen. Samtidigt som detta skett rapporterade Memorial Human Rights Centre (Memorial) om att ”tjetjenieniseringen” av Ryssland sprider sig, vilket innebär att de brott mot de mänskliga rättigheterna som tidigare begåtts i norra Kaukasus, såsom kidnappningar, påtvingade försvinnanden och illegal internering, sedan hösten 2010 spridit sig även till Moskvaregionen.

Människorättsförsvarare i regionen arbetar under mycket svåra förhållanden och riskerar sina liv för att hjälpa andra till en rättvis behandling och för att uppmärksamma de brott som begås mot de mänskliga rättigheterna i norra Kaukasus. Sedan 2009 har ett stigande antal människorättsaktivister från norra Kaukasus förföljts, misshandlats, kidnappats och mördats, bland andra Natalia Estemirova, jurist vid Memorial i Tjetjenien, som arbetade med mänskliga rättigheter och som fördes bort i Groznyj den 15 juli 2009 och senare samma dag hittades skjuten till döds i grannregionen Ingusjien. Förövarna går fortfarande fria.

Trycket på människorättsförsvarare ökade sommaren 2009
En av Civil Rights Defenders parterorganisationer, Memorial, angav att det ökade trycket på människorättsförsvarare förvärrades sommaren 2009 efter det att Natalia Estemirova mördades. Hennes död blev ett allvarligt slag mot existensen av människorättsorganisationer på fältet. Memorial såg sig nödsakade att skjuta upp all verksamhet under sex månader. Mordet på Estemirova följdes av flera andra mord på människorättsförsvarare, journalister och politiska motståndare, till exempel på den tjetjenske aktivisten Zarema Sadulayeva och hennes man Alik Dzhabrailov, de internerades utan laglig grund och hittades senare döda; liksom aktivisten Maksharip Aushev som sköts till döds under en resa i Kabardino-Balkaria den 25 oktober 2009. Sapiyat Magomedova, en advokat från Dagestan som företräder offer för brott mot mänskliga rättigheter i norra Kaukasus, slogs medvetslös på polisstationen i Khasavyurt den 17 juni 2010.

Man vet vilka förövarna är men ingen har ställts inför rätta. Hotelser och förföljelse är mycket vanligt, som till exempel kontorsbranden hos Mothers of Dagestan den 19 augusti 2009 och de allvarliga hot som riktats mot anställda vid Memorial varigenom man väckt en välgrundad fruktan för fysiskt välbefinnande och tvingat flera att lämna regionen, tillfälligtvis eller permanent. Den senaste personen att lämna regionen gjorde det sommaren 2010 efter att Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov i tv kallat anställa vid Memorial för ”folkets fiender, lagens fiender och statens fiender”. Memorial fruktar att denna verbala attack kommer att uppfattas som en uppmaning att agera mot Memorial och dess representanter.

Grundat på det som beskrivits ovan drar Civil Rights Defenders, tillsammans med flera andra ryska och internationella människorättsorganisationer slutsatsen att situationen i Tjetjenien och norra Kaukasus under senare tid förvärrats allvarligt. Människorättsförsvarare arbetar under extremt hårt tryck och står ofta under direkt hot om fysiskt våld.

162 fällande domar i Europadomstolen
I slutet av februari 2011 slog Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fast att Ryssland gjort sig skyldigt till 162 allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i norra Kaukasus, huvudsakligen i Tjetjenien, vilka inbegriper utomrättsliga avrättningar, tortyr och påtvingade försvinnanden. I varje domslut understryker domstolen det faktum att den ryska regeringen inte lyckats utreda brotten på ett tillfredsställande sätt. I ungefär en tredjedel av domsluten anmärker domstolen även att den ryska regeringen har misslyckats med att förse Europadomstolen med relevant och nödvändig dokumentation för att de ska kunna göra en ordentlig utredning.

Ryssland har konsekvent betalat ut den ersättning som Europadomstolen utdömt till offren. Men man har misslyckats med att fullt ut ta till sig av domarnas kärnbudskap, för det första eftersom man fortfarande inte lagfört någon av förövarna trots tydlig och substantiell bevisning i många fall, och för det andra eftersom man ännu inte genomfört några generella åtgärder, inklusive omarbetning av lag och praxis för att förhindra framtida brott, vilket man är skyldig att göra som undertecknare av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.  I början av 2010 antogs en federal lag om kompensation till följd av en pilotdom i Europadomstolen som föreskrev att en effektiv inhemsk rutin skulle skapas för att ge adekvat och tillräcklig gottgörelse när inhemska domar inte efterlevs eller vid dröjsmål med att efterfölja dem.

Lagen har dock inga tvångsmekanismer som tvingar den ryska statskassan att verkställa nationella domar om kompensering. Det är också viktigt att notera att det finns en positiv utveckling. I början av 2010 röstade duman för att ratificera protokoll nr 14 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Ryssland var därmed det sista landet som ratificerade protokollet efter mer än tre års förhalning trots att omkring 30 % av alla ansökningar till Europadomstolen riktar sig mot Ryssland. Protokoll nr 14 som trädde i kraft den 1 juni 2010 kommer att förbättra effektiviteten i Europadomstolen genom att bland annat förenkla prövningsförfarandet.

Den fientliga inställningen mot norra Kaukasus och dess befolkning är fortfarande utbredd i övriga Ryssland. Enligt siffror som presenterades av Russian Investigative Committee ökade antalet hatbrott med en tredjedel i Moskva under 2010. Extremistiskt motiverade mord ökade med 50 %. Ett fall som visar på det ökande våldet inom den ryska nationalistiska rörelsen är de fällande domarna mot de nynazister som mördade människorättsjuristen Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova, som båda sköts i Moskva i januari 2009. Högerextremister fortsätter att utgöra ett faktiskt och mycket allvarligt hot mot personer som hör till minoriteter, inklusive hbt-personer, som nämns nedan, och de ryska lagförande myndigheterna verkar ovilliga att hantera dessa brott. En nyligen inträffad händelse som illustrerar detta är de högerextremistiska upplopp mot invandrare från Kaukasus-regionen som genomfördes i Moskva i december 2010.

Systematisk diskriminering av hbt-samhället
Det ryska hbt-samhället är fortsatt utsatt för systematisk diskriminering. Även om vissa framsteg ses när det gäller den interna styrkan hos hbt-samhället, så förblir Ryssland en farlig plats för hbt-personer: hbt-personer riskerar ständigt utsättas för våld och diskriminering som förknippas med deras sexuella läggning eller könsidentitet. Diskriminering förekommer i alla samhällsnivåer, i familjen, inom skola och sjukvård, inom rättsväsendet och den politiska sfären.

Affärsmannen och den offentliga personen German Sterligov föreslog fysisk undersökning för alla homosexuella. En opinionsmätning som genomfördes i mars 2010 i 44 regioner visade att 43 % av respondenterna fördömde lesbiska och homosexuella personer. I en skuggrapport från Civil Rights Defenders partner, det ryska hbt-nätverket, som lämnades in till den 46:e CEDAW-sessionen i juli 2010, dras slutsatsen att ”djupt rotad homofobi och transfobi i den allmänna och politiska diskursen används för att rättfärdiga begränsningen av de flesta försök att ta upp relevanta frågeställningar offentligt: möten eller demonstrationer förbjuds, och i många fall förvägras hbt-organisationer att registrera sig, alternativt skapas hinder för att arrangera kulturella evenemang, och argument om det otillbörliga i att sprida ’propaganda om homosexualitet’ är utbredda”.

I samma rapport beskriver nätverket flera fall av lokala hbt-grupper eller organisationer som försöker registrera sig eller samlas till olika event, men som hindras av lokala myndigheter. Det har även förekommit fysiskt våld mot hbt-personer: den 7 april 2010 i Yekaterineburg angrep tre maskerade män ett öppet diskussionsmöte som hölls av lokala hbt-aktivister, och den 11 april 2010 attackerades ordföranden för det ryska hbt-nätverket vid ett offentligt möte i St. Petersburg med ansiktsskador som följd. Utöver dessa angrepp är det troligt att det finns ett stort mörkertal som aldrig rapporteras.

Olika internationella organisationer för mänskliga rättigheter, liksom FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna, bekräftar den situation som beskrivs ovan. I sin periodiska översikt över Ryssland från slutet av 2009 konstaterar kommittén att den är ”bekymrad över det våld som riktas mot lesbiska, homosexuella, bisexuella och trans-personer (hbt) (…) (och över) den systematiska diskriminering av individer som grundas på deras sexuella läggning i (Ryssland), inklusive hatfyllda tal och manifestationer av intolerans och fördomar som hålls av offentliga tjänstemän, religiösa ledare och i media (…) liksom inskränkningar i mötes- och föreningsrätten.”

Positiv trend i hur media skildrar hbt-frågor
Det ryska hbt-nätverket rapporterar emellertid om en positiv utveckling när det gäller hur media skildrar hbt-frågor. Under 2010 kunde den positiva trenden skönjas genom det mer neutrala och korrekta sätt som både regionala och nationella media rapporterade om de aktiviteter som hbt-aktivister initierade, nu senast vid den andra internationella queer-festivalen i St. Petersburg i september 2010. Det är även upplyftande att den andra upplagan av denna festival kunde genomföras utan några oöverstigliga hinder.

Det allmänna intrycket var att den atmosfär som präglade festivalen var positiv och arrangörerna tolkar det försiktigt som en ökad tolerans för hbt-samhället. Det är emellertid inte troligt att situationen för hbt-personer kommer att förbättras drastiskt inom någon snar framtid. Särskilt när man tar i beaktande att de få positiva tendenser som finns till största delen märks i St. Petersburg-regionen och i mindre utsträckning i och omkring Moskva.

De förväntningar som fanns om en förbättrad situation efter Europadomstolens dom i oktober 2010 där man i fallet Alexeev mot Ryssland dömde till Rysslands nackdel i ett ärende som gällde ett försök att arrangera Pride-festivaler i Moskva, kom på skam när president Medvedev och konstitutionsdomstolens ordförande uttalade sig om att inga kursförändringar skulle ske. Det är mer eller mindre otroligt att Sergey Sobyanin, Moskvas borgmästare sedan september 2010 efter entledigandet av den en gång så mäktige Yuri Luzhkov som upprepade gånger förbjöd pridefestivalen, kommer att förbättra situationen då Sobyanin är nära allierad med premiärminister Putin och utsågs av president Medvedev. Ett sjätte försök att arrangera pridefestival i slutet av maj 2011 misslyckades då flera aktivister arresterades under evenemanget som förbjöds av myndigheterna i Moskva efter att religiösa grupper och föräldrar framfört klagomål.

Kategorier: Landanalyser.
Etiketter: Mänskliga rättigheter.
Regions: Ryssland.
string(35) "nkevab646644-139146.mysql.binero.se"