Mänskliga rättigheter i Sverige


Inledning
Inom många områden är respekten för mänskliga rättigheter god i Sverige, och internationellt har Sverige gjort sig känt som ett land där människorätten respekteras. Det finns dock allvarliga brister, och många gånger är det etniska och sexuella minoriteter, personer med funktionsnedsättningar, kvinnor och äldre som drabbas hårdast. Diskriminering är ett allvarligt människorättsproblem i Sverige som påverkar människors vardag i grunden.

Det finns också andra människorättsbrister som Sverige måste åtgärda akut. Här följer en kort redogörelse av det ökande polisvåldet, kränkningar av den personliga integriteten, etnisk och annan diskriminering och etnisk profilering, brister i asylrätten och brott mot romers och samers grundläggande rättigheter, samt den ökande förekomsten av hatbrott. Att just dessa valts ut är för att de är frågor som Civil Rights Defenders valt att aktivt arbeta med. Det är alltså inte för att vi inte menar att det finns allvarliga människorättsbrister inom andra områden också, som t ex i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, utan för att just dessa frågor speglar våra institutionella prioriteringar och vår särskilda expertis.

Personlig integritet
Uppgifter som framkommit under de senaste åren visar att Sverige bedriver omfattande signalspaning – övervakning av telekommunikation – med bristande rättighetsskydd för den enskilde och med undermåliga mekanismer för transparens och ansvarsutkrävande. Genom uppgifter från bland andra visselblåsaren Edward Snowden har det visat sig att den svenska myndigheten Försvarets Radioanstalt (FRA) för ett tätt samarbete med sina motsvarigheter i USA och Storbritannien. Dels har det framkommit att FRA bedriver aktiv signalspaning, dels att myndigheten delar med sig av stora mängder obearbetad rådata till USA:s och Storbritanniens underrättelsetjänster. Dessa avslöjanden står i direkt kontrast till försäkringar från FRA och den svenska regeringen.

Den lagstiftning som styr FRA:s verksamhet begränsar möjligheterna både att övervaka personer i Sverige och att delta i gemensamma internationella operationer. Men lagtexten som reglerar FRA framstår i allt väsentligt som diffus och är försedd med flera svårtolkade undantag. Försvarsunderrättelsedomstolen ska garantera att lagstiftningen följs genom att beslut krävs för att genomföra signalspaning. Även Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet (SIUN), har ett ansvar för att säkerställa att FRA:s arbete följer lagen. Men dessa kontrollmekanismer är uppenbart otillräckliga. En EU-rapport som presenterades i november 2013 slog fast att de nationella tillsynsmyndigheterna i Sverige både brister i oberoende och saknar förmåga att effektivt granska att övervakningen följer lagen. Eftersom FRA:s, domstolens och SIUN:s verksamhet och beslut är sekretessbelagda går det inte att granska hur tillsynen går till. Av samma skäl är det inte möjligt att göra någon oberoende granskning av FRA:s verksamhet för att bedöma hur lagstiftningen tillämpas i praktiken och i vilken mån människor i Sverige utsätts för övervakning.

Polisens användning av skjutvapen
Dödsfall till följd av polisiära ingripanden ökar. Under 2013 och de första månaderna av 2014 sköts sex personer ihjäl av polisen, vilket kan jämföras med att under de föregående tio åren dog högst en person om året till följd av polisingripanden. Nära hälften av alla som dött i polisskjutningar sedan 1990 har lidit av psykisk sjukdom. Utredningarna efter polisens användning av dödligt våld har hittills med ett enda undantag lagts ner på grund av att polisen agerat i nödvärn (i skrivande stund inväntas huvudförhandling i ett mål – polisskjutningen i Varberg 2013 – där åtal väckts för första gången).

Svensk polis använder sedan 2002 hålspetsammunition (även kallad dumdumkulor) vilket är en ammunition som förbjöds i krig redan 1899 eftersom den ansågs leda till oförsvarligt lidande. Under 2012 fick svensk polis rätt att bära skjutklara vapen. Nödvärnsrätten tycks åberopas reflexmässigt i fall där polis är inblandade, och regleringen av polisens användning av skjutvapen är föråldrad. Ytterligare ett problem är att utredningarna av polisens våldsanvändning inte är oberoende utan genomförs av en instans som lyder under rikspolisstyrelsen. Vidare saknar polisen specialkompetens att hantera människor som lider av psykisk sjukdom. Civil Rights Defenders kräver en nollvision för dödsfall kopplade till polisiära ingripanden, men hittills har regeringen inte visat tecken på att vilja reformera polisens användning av skjutvapen.

Diskriminering
Rätten att inte utsättas för diskriminering är en bärande princip inom människorätten och finns fastslaget i alla centrala människorättskonventioner. Den svenska diskrimineringslagen från 2009 förbjuder diskriminering inom en lång rad samhällsområden och ger möjligheter för den som drabbas att kräva upprättelse. Men trots ett starkt rättsligt skydd visar rapporter att tillämpningen av lagen i många fall brister. Romer, muslimer, afrosvenskar och personer med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar utsätts fortfarande för systematisk diskriminering inom många områden av samhället. Könsdiskriminering och diskriminering av hbtq-personer är också mycket vanligt.

Enligt DO:s årsrapport för 2013 kom 1 827 anmälningar om diskriminering till myndigheten. Majoriteten gällde anmälningar om diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning och kön. Anmälningarna gäller fall inom de flesta samhällsområden, men diskriminering i arbetslivet är i klar majoritet för diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet och kön. I fråga om etnisk tillhörighet gäller en stor andel av anmälningarna inom arbetslivet diskriminering vid rekrytering. Även om anmälningar generellt är jämnt fördelade mellan könen är anmälningar inom arbetslivet, särskilt sexuella trakasserier, överrepresenterade av kvinnor. Utbildningsområdet är hårt drabbat av anmälningar gällande diskriminering på grund av funktionsnedsättningar, sexuella trakasserier och etnisk tillhörighet. Antalet uppklarade anmälningar till DO är generellt låg och upprättelse för de drabbade uteblir ofta. Under 2013 drevs 17 ärenden i domstol – vilket är en klar minskning jämfört med tidigare år – och ingick endast sju förlikningar (jämfört med 27 under 2012). Under 2013 avslutades 887 ärenden efter att DO bedömt att inte ens inleda en utredning, jämfört med 379 ärenden under 2012. Samtidigt har DO visat sig oförmögen eller ovillig att använda det stora antal anmälningar som inte leder till rättsliga processer för att kartlägga diskrimineringen och bedriva förebyggande arbete, vilket ökar allmänhetens uppfattning att det inte lönar sig att anmäla kränkande behandling.

Asylrätten
Sverige har varit ett föregångsland i tillämpningen av flyktingrätten och har internationellt gott renommé, men det finns uppenbara problem med asylprocessen och den svenska tolkningen av FN:s flyktingkonvention. Det är genomgående mycket svårt för europeiska medborgare att få asyl, oavsett den individuella graden av förföljelse. Detta gäller EU-medborgare – exempelvis romer från länder i östra Europa där utbrett förtryck av den romska befolkningen förekommer – men även romer från länder utanför EU som Serbien och Kosovo. Svenska myndigheter menar att utbredd diskriminering inte kan kvalificera som ”förföljelse” och därmed utgöra asylskäl, vilket är allvarligt och strider mot internationell rätt.

Kvinnors och hbtq-personers asylskäl bör också utredas mer grundligt. Kvinnor som har utsatts för våldtäkt eller våld i hemmet har ofta svårt att framställa sina skäl under handläggningen och får inte adekvat stöd under processen. Förföljelse på grund av kön som uttrycker sig i våld från privata aktörer kan utgöra asylskäl men kompetens saknas hos handläggare för att förstå komplexiteten i kvinnors situation. En grundläggande utgångspunkt inom såväl den svenska som den internationella asylrätten är att varje enskild person ska utredas individuellt. När den handläggande myndigheten idag utreder en familjs asylskäl utgår myndigheten som regel från mannens upplevelser. Effekten blir att resterande familjemedlemmars egna skäl inte beaktas – och kvinnors och barns specifika skäl kommer ofta inte upp till ytan. På samma sätt präglas hbtq-personers hotbild ofta av komplexa hemlandssituationer och de kan riskera kränkande behandling om deras läggning avslöjas, vilket inte sällan misstolkas av handläggare och beslutsfattare. Avgörande för en god handläggning är uppdaterad och adekvat landinformation från flera olika källor och tillräcklig tid att utreda varje ärende, men svensk asylprocess präglas av problem inom dessa områden.

Romers situation
FN:s övervakningskommittéer har åtskilliga gånger tagit upp situationen för romers mänskliga rättigheter i Sverige. Senast uttryckte FN:s kommitté mot rasdiskriminering sin oro över att romer utsätts för strukturell diskriminering och stigmatisering i Sverige inom arbetslivet, utbildningsväsendet och på bostadsmarknaden. FN:s tortyrkommitté har gjort liknande uttalanden. Enligt den statliga rapporten ”Romers rätt: en strategi för romer i Sverige” från 2010 kan så många som 90 procent av alla vuxna romer vara arbetslösa, andelen romska barn som inte avslutar sin skolgång är långt högre än andra barn, och upp till 30 procent av alla romer kan ha diskriminerats på bostadsmarknaden. Samtidigt som romer diskrimineras i alla tänkbara samhällsområden och ofta utsätts för hatbrott leder få fall till upprättelse för de individer som drabbas och statens åtgärder för att komma till rätta med fördomar och diskriminering av romer är undermåliga. Dessutom finns ett stort mörkertal eftersom många romer, på grund av de historiska övergrepp gruppen utsatts för, saknar förtroende för de rättskipande myndigheterna och därför avstår från att anmäla kränkningarna.

Under hösten 2013 framkom uppgifter i media att polisen i Skåne upprättat ett register på över 4 700 människor, i huvudsak av romsk härkomst. Runt en fjärdedel var barn under 15 år, 220 personer var avlidna, och ett stort antal personer bodde utanför Skåne. I de fall polisen har rätt att behandla personuppgifter krävs ett konkret behov som står i överensstämmelse med ändamålet med behandlingen, exempelvis med brottslig verksamhet. Ett sådant behov saknades i detta fall. Att behandla en person enbart på grund av vad som är känt om etniskt ursprung är enligt lag förbjudet.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens (SIN) fann efter en utredning att registreringen var olaglig på många sätt, men slog inte fast att det var grundat uteslutande på etnicitet. Justitiekanslern (JK) har i ett historiskt beslut funnit att samtliga personer i registret har rätt till skadestånd för den kränkning de utsatts för; skadeståndssumman är dock mycket låg (endast 5 000 kr/person) och JK grundar enbart beslutet på SIN:s beslut och väjer alltså för frågan om diskriminering och historiska övergrepp och polisregistrering av romer. Hittills har ingen ställts till svars för den etniska registreringen. Polisanmälningar har gjorts men åklagaren har valt att inte väcka åtal eftersom han menar att brott inte kan bevisas. Dessa beslut har lett till stor besvikelse inom de romska grupperna, som menar att inte bara registren utan även de uteblivna rättsliga följderna återigen synliggör de diskriminerande strukturer och den antiziganism som präglar samhället och som starkt påverkar romers livsvillkor. Civil Rights Defenders förbereder nu en stämning mot staten för den diskriminering och etniska profilering som vi menar att skånepolisens registrering av romer utgör.

Samers situation
Den svenska minerallagen har kritiserats av FN:s rasdiskrimineringskommitté och FN:s särskilda rapportör för urfolksrättigheter eftersom lagstiftningen inte värnar samernas särskilda intressen och rättigheter. Människorättsexperter menar att den svenska lagen och dess tillämpning strider mot FN:s människorättskonventioner och ILO-konventionen 169 i fråga om samernas självbestämmanderätt och rätt till det land som den traditionellt förvaltat. Urfolkens rätt att godkänna utnyttjande av naturresurser inom sina traditionella områden är en av grunderna i internationell urfolksrätt, och att förverkliga samernas kulturella och språkliga rättigheter, starkt sammankopplade med landrättigheterna, är en central skyldighet för stater som ratificerat de centrala konventionerna. Under hösten 2013 blev frågan aktualiserad i samband med gruvexploateringen i Gállok utanför Jokkmokk i Norrbotten, när polisen drev bort ursprungrepresentanter från deras traditionella områden för att bereda väg för gruvbolag. I Rönnbäck i Västerbotten har regeringen gett tillstånd till ett utländskt bolag för etablering av en stor nickelgruva på mark som traditionellt nyttjas av samer för bl.a. rennäring. När koncessioner tilldelas utländska bolag tillfaller en försvinnande liten del av skatteintäkterna Sverige, vilket gör exploatering svårbegriplig även från en samhällsekonomisk synvinkel. Projektet har anmälts till FN:s rasdiskrimineringskommitté för diskriminering av samer och kränkningar av deras markrättigheter. FN-kommittén har uttalat stöd för anmälan och har uppmanat Sverige att stoppa exploateringsplanerna tills kommittén fattat beslut.

Enligt Sveriges nya mineralstrategi ska antalet gruvor i Sverige fördubblas till år 2020 och tredubblas till år 2030. I takt med att regeringen satsar mer än någonsin på att Sverige ska bli ”världens främsta gruvnation” (enligt näringsministern) marginaliseras samers röster, intressen och rättigheter alltmer. Sverige behöver ta itu med sin koloniala mörka, koloniala historia där samernas marker exploateras och rättigheter kränks. Sverige måste ta till sig av FN:s kritik, ratificera ILO-konventionen 169, prioritera arbetet med nordisk samekonvention och säkra att samer har rätt att samtycka till all markexploatering på den mark de traditionellt nyttjat.

Hatbrott
Förekomsten av hatbrott i Sverige ökar och i endast ett fåtal av dem ställs förövaren till rätta och offret ges upprättelse. Enligt brottförebyggande rådet (BRÅ) hade enbart tre procent av alla hatbrott begångna under 2012 lett till någon rättslig åtgärd i april 2014, vilket illustrerar allvarliga problem med polisens arbetssätt och ett akut behov av att stärka polisens resurser och kompetens att hantera hatbrott. Afrofobiska hatbrott är i särklass vanligast. Hatbrotten mot romer tycks öka, men endast ca en procent av dessa leder till åtal.

Sverige har försvarat sitt beslut att inte kriminalisera rasistiska organisationer – vilket är ett krav under FN:s rasdiskrimineringskonvention – med sin omfattande hatbrottslagstiftning och med förebyggande arbete som ska leda till att rasistiska handlingar inte begås. BRÅ:s statistik visar att argumentet inte håller i praktiken, samtidigt som statistiken inte är heltäckande eftersom det finns ett stort mörkertal av brott som aldrig anmäls, eller som aldrig rubriceras som hatbrott.

Kategorier: Landanalyser.
Taggar: Mänskliga rättigheter.
Regions: Sverige.