Förvärrat läge i Nordkaukasus

Pressfoto Benedicte BernerTvå år innan de Olympiska Spelen avhålls i Sotji vid Svarta Havets kust kommer varningar från MR-ansvariga i närbelägna Tjetjenien om våldsanvändning, om säkerhetstjänsters ingrepp mot befolkningen och förvärrat maktmissbruk, skriver Civil Rights Defenders vice ordförande Benedicte Berner.

Denna artikel publicerades på Newsmill 2012-06-18

Nordkaukasus mellan Kaspiska Havet och Svarta Havet i Rysslands sydvästra del är gränsland mellan Europa och Asien och rymmer en rad delrepubliker med vitt skilda förhållanden. Tjetjenien gränsar till Dagestan i öst, till Ingusjetien och Nordossetien i väst och till Georgien i syd. Republikens historia rymmer alltsedan 1700-talet ihärdigt motstånd mot det ryska imperiets frammarsch i regionen och mot koloniseringen av Nordkaukasus. Under andra världskriget deporterade Stalin nästan hela befolkningen till Sibirien och Kazakstan. Alltsedan återkomsten vid slutet av 50-talet har de utsatts för hård kontroll.

Efter Sovjetunionens fall har Tjetjenien fått utkämpa två väpnade konflikter 1994-96 och 1999-2004 där väpnade rebellgrupper kämpat mot den ryska federationens trupper. Under presidenten Ramzan Kadyrov, Putins protegé, ger republiken idag ett ytligt intryck av välmåga och normalitet.

Fasaden
Det första tecknet på normalitet och välstånd är den nya motorvägen, som leder från gränsen till Ingusjetien ner mot huvudstaden Groznyj. Den oerhört snabba uppbyggnaden av denna stad är ett annat. Ödelagd av ryska bombardemang var Groznyj så sent som 2004 en ruinhög. Nu vandrar man i stadens centrala delar längs breda avenyer, kantade av blomsterarrangemang. En marknad rymmer lyxbutiker och bredvid reser sig en modern konsertbyggnad. Till detta kommer ett väldigt stadion, en praktfull moské, åtta höghus, nära nog skyskrapor, varav en tjänar som kommersiellt centrum. I de andra finns bostäder med alla bekvämligheter. Man erinrar sig att för blott sex år sedan fick dricksvatten forslas runt med speciella tankbilar. Nya vägar byggs och repareras, flygplatsen har moderniserats till internationell klass.

Många tjetjener är säkert nöjda med dessa resultat och beundrar sin president, den mäktigaste och mest fruktade i regionen.

Man firar mycket i Groznyj. För en tid sedan skulle högtidlighållas årsdagen av mordet på president Akhmad Kadyrov, Ramzans far, som omkom vid ett bombattentat i maj 2004 förövat av tjetjenska separatister. Strax därefter gällde festligheterna den nuvarande presidentens 35e födelsedag. Denna ”råkade” sammanfalla med huvudstadens jubileum. I år hade Kadyrov bjudit in flera internationella kändisar: Jean-Claude Van Damme, Shakira, Eva Mendes och Kevin Costner – några av dem hade den goda smaken att utebli.

Verkligheten

Bakom fasaden finns en annan verklighet. Ekonomiskt präglas republiken av fattigdom, 40-procentig arbetslöshet (än högre bland unga) samt organiserad brottslighet. Den sistnämnda bygger bl.a. på handel med en väldig vapenarsenal som återstår från två krig samt på smuggling, utpressning och ”skydd” av företag och privatpersoner.

Den politiska verkligheten är en totalitär stat. Ramzan Kadyrov styr enväldigt. Han finns avbildad i jätteskala i olika delar av huvudstaden liksom för att ständigt påminna invånarna om vem som är deras härskare. Hans makt grundar sig på ett klansystem och personliga lojalitetsband utan kopplingar till den ryska statens institutioner. Samtidigt är Kadyrov helt beroende av Kreml, som tycks övertygad att han är den som bäst kan förhindra att republiken återfaller i kaos och inbördeskrig. Premiärministern, senare presidenten Putin förde under fem år ett blodigt krig mot separatister och civila, detta under rubriken ”anti-terrorism”. Slutligen kunde han 2004 dra tillbaka 75% av de federala stridskrafterna om 100 000 man från republiken och överlämna till Kadyrov ansvaret för att upprätthålla kontrollen. Detta skedde med hjälp av en skoningslös repression där varje opposition skulle kväsas. Samtidigt islamiserades republikens yttre vanor och seder i namn av respekt för tjetjenska traditioner. En klappjakt igångsattes mot wahhabiter, islamska fundamentalister som anses utgöra ryggraden i separatiströrelsen.

Rysk lagstiftning gäller i republiken men har i delar ersatts av ukaser utfärdade av Kadyrov under hans TV-framträdanden som sker på tjetjenska språket. Sålunda skall kvinnorna täcka sitt hår, polygami uppmuntras liksom hedersbrott, kvinnor förklaras vara underordnade männen, i princip deras ägodelar. Man kan visserligen förledas tro något annat när man på Groznyjs gator ser unga kvinnor i T-shirt gå omkring på sina höga klackar. Lokala och internationella NGOs kan dock berätta om hur många kvinnor i sina hem utsätts för brutalt våld och övergrepp.

Ordning härskar i republiken och upprätthålls med grym effektivitet av Kadyrovs lojala milisstyrkor om bortåt 25 000 man. Moskva förser i gengäld Tjetjenien med högst generösa subsidier: 90% av republikens budget täcks av den federala budgeten, under 2011till ett belopp av 250 miljarder rubler eller över 50 miljarder kronor. Korruptionen grasserar ohejdat när det gäller att fördela dessa väldiga summor. De skall officiellt gå till de hundratusentals invånare som fått sina hem förstörda under de gångna krigsåren. Då skulle de kunnat lämna de baracker som hittills fått tjäna som provisorisk hemvist. I verkligheten kan blott ett fåtal räkna med att ta rättvis del av denna manna. Istället skall den som mottar ersättning lämna 40-50% till ”Kadyrovfonden”, vars intäkter går direkt till presidentens fickor. De som ifrågasätter systemet kan räkna med påhälsning av milisen.

Kidnappningar och godtyckliga arresteringar av personer skördar offer bland oskyldiga civila, som ofta valts på måfå, allt i namn av kamp mot terrorism. Bland dessa offer räknas muslimer, som alls icke haft samröre med jihadister, familjemedlemmar till påstådda terrorister, journalister och personer som aktivt försvarat mänskliga rättigheter eller offren för regimen. Så fylls kvoten som uppställts för kampen mot terrorism. Dessa operationer utförs ofta av maskerade män, som ej bär uniform eller andra kännetecken och som färdas i fordon utan registreringsplåtar. Avsikten är att dölja spåren och försvåra varje bevisföring.

Sedan år 2000 har enligt MR-organisationen Memorial minst 3500 personer försvunnit på detta sätt. I många fall blir offren utsatta för tortyr medan familjerna hålls ovetande om vad som hänt dem. Man tvingar på så sätt fram falska erkännanden om terroristhandlingar och namngivande av andra personer som i sin tur utsätts för liknande behandling. Elektrochocker och brutal misshandel nämns ofta i vittnesmål. Myndigheterna tvekar ej att fabricera bevis genom att placera komprometterande föremål, såsom sprängmedel eller droger hos de anhållna. För att sprida rädsla och osäkerhet har man infört ett system av kollektiv bestraffning genom att bränna ner hus eller hela kvarter tillhörande de påstådda islamistiska terroristerna.

Federala och lokala myndigheters roll

Finns det då någon möjlighet att vända sig till rättsväsendet i Ryssland? I praktiken fungerar inte detta i Tjetjenien. Domstolarna har inte kraft eller kompetens att rå på de ansvariga lokala strukturerna eller ens på de federala som håller dessa om ryggen. MR-brotten blir ej föremål för några regelrätta undersökningar och de ansvariga kan ej straffas. Systemet är korrupt. Främst beror detta på att myndigheterna ej samarbetar med åklagare och domstolar om dessa faktiskt tar upp något fall till behandling. Så fördröjs varje undersökning av påstådda brott eller stoppas helt, om säkerhetstjänsten visar sig vara inblandad. Anklagade vägrar infinna sig i domstolen, vittnen och familjemedlemmar till de döda eller försvunna kallas ej att vittna och om de ändå skulle vilja framträda så utsätts de för mycket bestämda hot och åtgärder som håller dem därifrån.

Fallet Zarema Gaysanova, representant för det danska flyktingrådet illustrerar systemet. Zarema kidnappades i Groznyj i oktober 2009 och har ännu ej återfunnits. Inga vittnen har förhörts och undersökningen har helt avstannat.

Kan internationella eller ryska organisationer som ägnar sig åt MR i regionen spela någon roll? Läget för dem som kämpar för mänskliga rättigheter i Tjetjenien är svårt och farligt. Det räcker att hänvisa till de mest kända fallen kopplade till denna republik: Morden 2006 på journalisten Anna Politkovskaja, på Stanislaw Markelov, MR-advokat, på journalisten Anastasia Babourova, på Natalia Estimirova som arbetade för Memorial och som direkt hotades av Kadyrov under ett möte. Ett antal personer som verkade för andra MR-organisationer har försvunnit. Naturligt nog har detta skapat oro och rädsla hos dem som arbetar i denna sfär. Memorial, den ryska MR-organisationen, stängde sitt kontor i Groznyj under ett halvår 2009 men har nu försiktigt återupptagit sin verksamhet. Att försiktighet dock är av nöden bevisas av att myndigheterna nu öppet anklagar namngivna NGO-representanter för att ta ställning för « terroristerna » och har gett dem etiketten « statens fiender ». Dessa anklagelser har ett dubbelt syfte dels att skrämma upp organisationerna och deras medlemmar dels att avhålla offren och deras familjer från att ta kontakt med dem då de i så fall kan bli anklagade för samröre med terrorismen.

Kan man hoppas på en förändring av Kremls politik? Som president hävdade Medvedev att man måste föra en politik som ledde till utveckling och modernisering av Norra Kaukasus. En särskild representant, Alexander Khloponin, utsågs 2010 för detta ändamål. Han var samtidigt vice premiärminister i ryska regeringen och anses vara arkitekten bakom en strategi för en sådan ekonomisk och social utveckling.

Hittills har dock inga ekonomiskt bärbara projekt verkställts och ingen som helst plan har diskuterats för att modernisera de politiska institutionerna. Någon kamp mot korruption eller kontroll av hur de väldiga federala subsidierna används syns heller ej till.

En faktor som kan driva fram förändringar kan dock noteras. I den ryska opinionen blir nu den negativa stämningen mot Norra Kaukasus allt starkare. Denna föds av fotsatta terroristhandlingar i Ryssland som kopplas till separatisterna men även och kanske framförallt av känslan att enorma subsidier kanaliseras till Kadyrov och hans regim som förslösar dessa medel på luxuöst leverne. Praktfulla fester, en armada av lyxbilar, ett privat zoo och ett stall av kapplöpningshästar på ryska skattebetalares bekostnad är inte populärt. För Putin kan detta bli ett större problem i bistrare ekonomiska tider och med en ökande inhemsk opposition. Kampanjen « Sluta föda Kaukasien! » som startades av den kände bloggaren och korruptionskämpen Alexei Navalny är ett tecken på denna ilska.

Andra regioner i Ryssland har miserabel infrastruktur och stor fattigdom och kräver då samma eller bättre behandling än Tjetjenien. Många förordar t.o.m. att Tjetjenien utesluts ur Ryssland. Opinionsinstitutet Levada rapporterar att 51% av befolkningen gillar en sådan lösning.

På kort sikt tycks dock alls ingen radikal förändring i Kremls politik vara aktuell. Olympiska spelen 2014 i Sotji, en stad belägen blott en timmes bilväg från den oroliga nordkaukasiska regionen är en ytterligare komplikation. OS är viktigt för Putins prestige, en symbol inte blott för den moderna stormakten Ryssland men också för normaliseringen av läget i denna del av landet. En terroristattack som riktas mot de olympiska spelen skulle då vara en grav smälek som kunde försvaga presidentens ställning. MR-organisationerna fruktar nu en offensiv av säkerhetstjänsterna, som är angelägna att visa sin « effektivitet », vilket i sin tur kan leda till radikalisering av det inhemska motståndet i denna region.

Vad kan det internationella samfundet göra?
Den institution som möjligen kan utöva något inflytande på Ryssland i dessa frågor är Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Domstolen har vid ett antal tillfällen tagit upp fall som gäller Norra Kaukasus. Under tiden 1999 till december 2011 behandlades 320 fall av grova brott mot mänskliga rättigheter. Många av dessa fördes till domstolen genom Civil Rights Defenders. Här fanns omkring 200 « anti-terroristoperationer » i Tjetjenien. Majoriteten (60%) innefattade « försvinnanden ». I flertalet fall dömde Domstolen Ryssland för brott mot artikel 2 (rätt till liv), artikel 3 (förbud mot tortyr) eller artikel 5 (rätt till personlig frihet och säkerhet) i Europeiska Konventionen för Mänskliga Rättigheter. Dessa domslut klarlägger och bevisar omfattningen av de svåra brott mot mänskliga rättigheter som förövas i Tjetjenien. De ger också ett viktigt psykologiskt stöd åt offren eller åt deras familjer.

Dock begränsas betydelsen av domstolens beslut av två problem. Det första är att Ryssland vägrar söka spåra och straffa ansvariga för de brott, som domstolen klart har dömt till ansvar. Ett typiskt exempel är fallet ”Beksultanova mot Ryssland ». I oktober 2004 besökte en officer i de tjetjenska specialstyrkorna familjen Beksultanova och beordrade sonen i huset, Timur, att följa honom till polisstationen för undersökning av hans koppling till ”terroristiska nätverk”. Timur avhördes därefter ej. Europadomstolen dömde Ryssland att betala 60 000 euros för «psykisk skada” samt rättegångskostnaderna och att söka spåra de ansvariga. Moskva betalade men underlät göra någon undersökning vilket innebar att förövarna undgick ansvar för sina handlingar. (2).

De ryska myndigheterna döljer sig bakom officiella deklarationer om att man ger prioritet åt att verkställa Europadomstolens domslut och att man vidtagit åtgärder såsom inrättande av en federal och en tjetjensk undersökningskommission vilka båda också har i uppdrag att informera offren och deras familjer om hur undersökningarna framskrider. Resultaten är dock nära nog obefintliga. De enda verkliga undersökningarna företas istället av en NGO, « Kommittén mot rysk tortyr » och dess « mobila grupper ». Denna organisation är följaktligen utsatt för myndigheternas påtryckningar och hot.

Det andra problemet som begränsar Europadomstolens betydelse är den långvariga judiciella proceduren. Genomsnittligt tar det fyra år efter det att talan väckts till dess domstolen tar sitt beslut. Därtill tas blott de fall upp där man ej kunnat föra saken eller fått tillfredsställande behandling i rysk domstol, vilket ytterligare fördröjer. Nu behandlar domstolen därför tjetjenska mål så långt tillbaka som under krigstiden 1999-2004. Dessa är komplicerade bl.a. därför myndigheterna vägrar ge tillgång till arkiv hos militära enheter, som tjänstgjorde vid denna tid i Tjetjenien.

För att söka råda bot på detta problem har domstolen tagit beslut att för vissa MR-brott i Tjetjenien tillämpa den i artikel 39 angivna möjligheten till ”synnerligen brådskande procedur”. Exempel härpå ges i fallet Tamerlan Suleimanov, kidnappad i Groznyj i maj 2011 av nationella säkerhetsagenter. Ett annat gäller Islam Umarpashayev, försvunnen under fyra månader, fånge i källaren hos tjetjenska inrikesministeriet utan delgivning av någon anklagelse. Domstolen kunde i detta fall snabbt ingripa och hade framgång i att få Umarpashayev frigiven, ett lyckligt undantag. Man kan hoppas att denna procedur kommer till användning i andra fall och att man på detta sätt lyckas påverka Ryssland i fall där offren fortfarande kan räddas.

Fotnot:

(1) Att skiljas från sin man och få vårdnaden om barnen är i praktiken omöjligt. Den ryska lagstiftningen tillåter visserligen detta och domslut fälls ofta med detta innehåll. De verkställs dock aldrig då männen och deras familjer, på grundval av Presidentens uttalanden, tillgriper hot och våld för att driva igenom sin sak.

(2) I andra fall har federala säkerhetsagenter och/eller militärer blivit befordrade trots klara bevis om att de varit skyldiga till brott som sanktionerats i beslut av Europadomstolen.

Benedicte Berner

Medieanalytiker och vice ordförande Civil Rights Defenders

Kategorier: Debatt.
Taggar: Anna Politkovskaya, Beksultanova, Committee Against Torture, Europadomstolen, Islam Umarpashayev, Joint Mobile Group, Memorial, Natalia Estemirova, Ramzan Kadyrov, och Vladimir Putin.
Regions: Norra Kaukasus.