Nordkaukasus glider Putin ur händerna

Benedicte Berner

När ett 30-tal människor dödas i terrorattacker i Volgograd hotas president Putins friserade bild av Ryssland. Det korrupta systemet slår tillbaka och riskerar att göra OS till ett pr-fiasko.

Läs artikeln direkt i SvD.

De olympiska vinterspelen 2014 börjar den 7 februari i Sotji vid Svarta havet, omkring en timmes bilväg från Rysslands oroliga Nordkaukasus. ”De tänker hålla dessa sataniska spel på våra anfäders gravar”, förklarade nyligen Doku Umarov, ledare för Kaukasiska emiraten, en radikal grupp som vill upprätta en fundamentalistisk islamisk stat i hela regionen. Han anspelade på att här levde en gång tjerkesserna, ett folk som vid mitten av 1800-talet fördrevs av Tsarryssland och deporterades till Osmanska riket, däribland till Syrien.

Umarov utlovade väpnade angrepp mot spelen. Sådana har redan inletts mot mjukare mål i södra Ryssland, Volgograd, Pjatigorsk, där nu ett 30-tal personer omkommit i terrorattacker. De 30000 i militära styrkor som Putin placerat i och kring Sotji står maktlösa inför denna avledningsmanöver. De politiska gester som den ryske ledaren upprepat under den senaste månaden, för attuppvisa en glättad fasad av mänskliga rättigheter, riskerar då att försvinna ur utlandets blickfält. Och vad är övermogna beslut om amnesti för i väst välkända och ofta publicerade oppositionella jämfört med en blodig och misslyckad repressiv politik i de trakter där de olympiska spelen skall hållas?

För Putins Ryssland är Sotjiolympiaden ett prestigeprojekt men också en symbol för rysk stabilitet och oinskränkt kontroll. Den väldiga säkerhetsapparat som under senare år etablerats i regionen – en fjärdedel av Rysslands försvarsbudget sägs vara avdelad för Nordkaukasus – visar dock att man fortfarande har problem. Rättslöshet, brott mot mänskliga rättigheter, en islamistisk upprorsrörelse som tagit ett tusental liv under 2013, 60 procents arbetslöshet och en infrastruktur i förfall präglar regionen. Roten till det onda finns i den ryska politiken gentemot denna region och dess olika folk både under tsaristiskt, sovjetiskt och postsovjetiskt styre.

Nordkaukasus var det ryska imperiets naturliga anhalt i dess expansion under 1800-talet på vägen mot Iran och Turkiet. Med brutalt militärt våld och en politik av att söndra och härska kom regionen under rysk kontroll. Det främsta motståndet kom från det tjetjenska bergsfolket och från Dagestan. Bolsjevikregimen sökte under inbördeskriget efter oktoberrevolutionen vinna stöd hos alla muslimer i Kaukasus och lovade nationell och kulturell frihet. Men detta löfte gällde bara till dess man vunnit seger mot de vita. Därefter utsattes denna region för samma repression som resten av landet.

1944 gav Stalin order om att deportera hela den tjetjenska och ingusjiska befolkningen, som påstods ha kollaborerat med de tyska invasionsstyrkorna. Stalins motiv var snarare att krossa de bråkiga och besvärliga tjetjenerna en gång för alla. Säkerhetsministern Berija skötte sin uppgift grundligt och snabbt. På bara någon vecka borttransporterades en halv miljon män, kvinnor och barn till Kazakstan och Sibirien. Många dog i överfyllda godsvagnar på vägen dit. Först tjugo år senare, under Chrusjtjov, kunde de återvända till sina hemtrakter i norra Kaukasus.

När Sovjetunionen gick mot sin upplösning väcktes nationella aspirationer och etniska motsättningar. Dessa skilde sig mellan de ”autonoma republikerna”. Ingusjien ville, liksom grannen Nordossetien, vara kvar i Ryssland. Dagestan i öst, med en djupare förankring i islam än övriga nordkaukasiska republiker och en rik etnisk blandning, hade en mångfald av olika intressen – men också begränsade ambitioner att skilja sig ut från Ryssland. I Tjetjenien däremot ville många fortsätta den sekellånga kampen för frihet från det ryska styret.

”Tjetjenska nationella kongressen”, under ledning av Djokar Dudajev, en tidigare sovjetisk flyggeneral, proklamerade i november 1990 självständighet. I denna tid av upplösning och revolutionär förändring av det sovjetiska imperiet, då Ryssland växte fram som dominerande makt, hade skicklig diplomati och politisk köpslagan kunnat lösa många problem. Ett sådant var Tjetjenien. Dudajev och flertalet kring honom ville bevara relationerna till Moskva om dessa kunde kombineras med vidsträckt självstyre och egna förtjänster från republikens oljekällor.

Men den ryske presidenten Boris Jeltsin var inte beredd till förhandlingar eller eftergifter och vägrade ta emot den stolte tjetjenske ledaren i Kreml. Ekonomiska och inre politiska intressen spelade in, då som nu. Flera i den ryska ledningen var djupt inblandade i en lukrativ svartabörshandel, som Dudajev sökte monopolisera. ”Ett litet framgångsrikt krig” kunde ge Jeltsin stöd hos de nationalister som vunnit stora framgångar i 1993 års parlamentsval. Jeltsin gav order om massiv militär insats mot den uppstudsiga republiken. Det brutala och blodiga kriget, som efter två år slutade i vapenvila och fortsatt tjetjensk kontroll av huvudstaden Groznyj, blev en katastrof såväl för den ryska krigsmakten som för Jeltsin och Tjetjenien. Det lade grunden till Rysslands framtida problem i denna region.

Dudajev och andra ledare var muslimer men främst nationalister. Under striderna fick dock utländska islamska extremistiska grupper fotfäste i regionen. De hade kämpat mot ryssarna i Afghanistan och hade kopplingar till al-Qaida. Under ledning av saudiern Khattab upprättades jihadistiska träningsläger. Lokala, nationalistiska krigsherrar som Basajev understöddes med finansiella resurser och islamsk propaganda. Republiken blev skådeplats för korruption, gangstervälde och förfall. 1999 kunde den nye premiärministern Putin utnyttja Basajevs och Khattabs väpnade ingrepp i Dagestan och anklagelser om tjetjenska terrordåd i Ryssland för att sätta igång en massiv militär offensiv. Denna gång sköttes kriget effektivt och brutalt. Tjetjenien kom snabbt under rysk kontroll och huvudstaden Groznyj erövrades. När striderna avblåstes hade de båda krigen under 90-talet skördat över 100000 offer. Nästan hälften av befolkningen, därav flertalet av de ryska invånarna, hade flytt sina hem.

Under de följande åren återställde klanen Kadyrov, far och son, båda Putins protegéer, ”ordning” i republiken som Tjetjeniens presidenter. Detta skedde med hänsynslös våldsanvändning mot potentiella rebeller och hård repression av civilbefolkningen. Motståndsrörelsen gick under jorden eller flyttade sin verksamhet till andra delar av norra Kaukasus, i första hand Dagestan. I denna republik hade en kollapsande ekonomi med kriminalitet och korruption skapat rik jordmån för en rebellrörelse.

Denna kom alltmer under inflytande av radikala muslimska salafister. Medan den sufistiska grenen av islam, som erkänner Rysslands sekulära statliga överhöghet och dess lagar, länge dominerat i regionen, hade kampen mot terrorism och de blodiga krigen främjat salafisterna. De kunde rekrytera från utlandet men även bland lokal ungdom från läroanstalter i Mellanöstern, som attraherades av den stränga och rena islamska läran byggd på sharialagar. Resurser fanns för att aktivt skapa moskéer, skolor, egna medier.

Medan majoriteten av salafisterna tar avstånd från våld och separation från Ryssland finns en radikal flygel under Duku Umarov, med terrorism mot ryska myndigheter som främsta arbetsmetod. Både militära och civila mål, transporter och offentliga platser är mål för dess bombattacker. Ett tusental rebeller opererar i små grupper, med indirekt stöd från delar av befolkningen. De har även infiltrerat polis och säkerhetsorgan och får stöd i sin propaganda av sociala medier och Kaukasiska emiratens webbportal. Där finns inga gränser för det hat som riktas mot Ryssland; fredliga islamska trosfränder förhånas, jihadister i alla länder glorifieras.

Moskva har två modeller för att bekämpa motståndsrörelsen. Den ena är en hårdhänt taktik som söker eliminera rebellerna, skrämma befolkningen och sätta munkavel på fria medier och människorättsaktivister. Den andra kombinerar repression med mjukare metoder, lockar rebeller med amnesti och rehabilitering och samarbetar med muslimska grupper. De hårda metoderna har haft liten framgång. Man har eliminerat några ledare och tidvis minskat den väpnade motståndsrörelsens kraft, men nya, unga kämpar dyker ständigt upp, alltmer radikala. Myndigheternas våldsanvändning, parad med den djupa korruptionen, underminerar deras legitimitet och minskar det lokala samfundets vilja att samarbeta. De mjukare metoderna har inte heller gett framgång.

Båda angreppssätten kombineras med subventioner i mångmiljardklass. Grandiosa planer utarbetas för turism i norra Kaukasus med skidorter i Tjetjenien och badorter i Dagestan vid Kaspiska havet. Gemensamt för alla dessa projekt är att resurserna verkar försvinna i ett moras av korruption, ineffektivitet och slöseri. Folkopinionen i övriga Ryssland växer också mot denna väldiga penningrullning till en landsända som bara skapar problem. Vi skulle gärna bli kvitt den, säger en klar majoritet i alla undersökningar, och denna uppfattning breder ut sig när tillväxten i Ryssland nu klart går ner.

I detta läge har Putin skärpt politiken, drastiskt ökat kontrollen, avskaffat direktval av presidenter i republikerna, utsett en ny president i Dagestan och lagt ner de kommissioner som skulle söka skapa försoning och samarbete. Åtgärderna tyder på oro över att läget i regionen är på väg att glida honom ur händerna och att det nu, inför OS i Sotji, gäller att helt återta kontrollen.

Jeltsins och Putins krig samt Rysslands eget auktoritära och korrupta system bär den väsentliga skulden till misslyckandet i Nordkaukasus. Detta destabiliserar också de södra grannländerna, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Riskerna för de olje- och gasledningar som passerar denna region från Kaspiska havet på väg till Västeuropa kan inte ignoreras. Moskva har självklart det väsentliga ansvaret, men det internationella samfundet bör söka bryta den isolering som präglar norra Kaukasus och föra en mer aktiv dialog om internationell terrorism, rättsordning, frågor om mänskliga rättigheter och ekonomiska reformer.

Benedicte Berner
Ordförande för Civil Rights Defenders och medlem av Davies Center for Russian Studies vid Harvarduniversitetet.

Kategorier: Debatt.
Taggar: Mänskliga rättigheter, Sotchi, Sotji, och Vladimir Putin.
Regions: Ryssland och Norra Kaukasus.