Ryssland: ”Varför överger ni oss nu?”

Det är skillnad på ryssar och ryssar, vilket inte framkommer i den svenska debatten. Det skriver Joanna Kurosz på Civil Rights Defenders på svd.se

Trupper på Gotland, för eller emot Nato, det ryska propagandakriget – den ryska regimen och dess påverkan på Sverige debatteras flitigt. Men resten av Ryssland är märkligt frånvarande i debatten.

Senast i Mattias Göranssons reportage Den svenska trollfabriken i magasinet Filter tecknas bilden av ”ryssarna” som lika med den ryska regimen. När författaren citerar seniora Rysslands- och konfliktkännare om att ”vi måste förstå hur ryssarna känner” eller att ”ryssarna känner sig lurade” är det alltid det officiella Ryssland som åsyftas. Det är som om Ryssland vore som vilket land som helst där den politiska kursen i stort återspeglar folkviljan.

Men Ryssland är en diktatur som är ett hot inte bara mot omvärlden, utan framför allt mot sin egen befolkning. Att som Göransson i en text på 12 000 tecken om Ryssland och säkerhet inte med ett ord nämna det ryska civila samhällets perspektiv är uppseendeväckande.

Men det är ju en text om försvar och hot mot Sverige, inte om mänskliga rättigheter i Ryssland – invänder kanske någon. Ja exakt, problemet är just att den svenska debatten präglas av brist på förståelse för att säkerhet och respekt för de mänskliga rättigheterna är intimt sammanlänkade. Att detta samband är starkt slogs fast redan i Helsingforsavtalet 1975. Avtalet inspirerade tusentals människor i öst och väst till att organisera sig och övervaka sina och regeringars respekt för de mänskliga rättigheterna, vilket bidrog till Kalla krigets slut.

Det låter trivialt, men den bästa garantin för att Sverige ska vara säkert för angrepp från Ryssland är att landet är en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter. Så om man menar allvar med att försvars- och säkerhetspolitiken ska vara långsiktig måste man ställa sig frågan: Vad kan Sverige och EU göra för att bidra till en demokratisk utveckling i Ryssland? Och vad gör man och vad gör inte idag?

Sedan 2012 har de ryska myndigheterna fört en aggressiv kampanj mot oberoende organisationer. Majoriteten som arbetar med människorättsrelaterade frågor har stämplats som ”utländska agenter”, de utsätts för en aggressiv hatpropaganda i statligt kontrollerade medier och det har blivit mycket svårare att få ekonomiskt stöd från utlandet. I det auktoritära Ryssland får de som kritiserar regimen inte ihop någon större budget på hemmaplan.

Vad som är mindre känt i sammanhanget är att människorättsbiståndet till Ryssland generellt har minskat omvänt proportionellt mot förtrycket i landet. Det beror i viss grad på att framför allt amerikanska givare har tvingats lämna landet, men detta är långt ifrån enda anledningen. Fram till 2012 berodde minskningen framför allt på de så kallade DAC-kriterierna för bistånd som bland annat innebär att bistånd endast ges till länder med den lägsta levnadsstandarden. En bra princip för bekämpning av fattigdom, men inte för stöd till mänskliga rättigheter och demokrati. Många länder med stora människorättsproblem, som Ryssland eller Saudiarabien, tillhör idag inte världens fattigaste.

Från 2012 började ryska myndigheter på olika sätt tvinga ut givarorganisationer ur landet. Samtidigt skedde en tyst reträtt av dem som blev rädda för att kastas ut. Om det vittnar ryska människorättsförsvarare i Civil Rights Defenders rapport Put(t)in(g) the lid on freedom of expression in Russia: ”Ni överger oss i en tid då saker försämras drastiskt, varför” frågar sig en av dem.

Samma tongångar hördes på ett möte med stora delar av Rysslands människorättsförsvarare som jag besökte nyligen. Mötet hölls på hemlig ort, som brukligt är i det nuvarande klimatet. De ryska deltagarna hade olika åsikter om mycket, men var eniga kring en sak – de behöver ekonomiskt stöd för att fortsätta sin verksamhet och är inte rädda att ta emot det. Ett vanligt förekommande argument från givare är annars att man drar tillbaka stödet för att inte utsätta mottagarna för risker.

Förutom att hjälpa det civila samhället att betala hyran, behöver makthavare i Sverige och EU bli bättre på att prata med och om det ryska civila samhället, i synnerhet de som jobbar med mänskliga rättigheter.

Våra makthavare måste stå upp för mänskliga rättigheter i konkreta fall. Att lyfta människorättsförsvarare och angrepp på dessa i relationer med Ryssland borde vara en självklarhet. Det är förstås en utmaning – för att kunna göra det måste man ha på fötterna. Ryska makthavare är ofta extremt väl pålästa och kan komma med sakargument som är svåra att slå hål på för den som inte har gjort sin hemläxa.

Ett aktuellt fall i Sverige där regeringen inte visat ryggrad i den utsträckning som man borde är angreppet på Committee Against Torture (CAT), en människorättsgrupp som var på väg till den ryska delrepubliken Tjetjenien tillsammans med en grupp journalister. Under attacken i mars skadades bland annat Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren. Utrikesminister Margot Wallström beklagade det skedda, men hon har inte gått ut med några konkreta krav på den ryska ledningen.

Mot bakgrund av tidigare angrepp på journalister och människorättsförsvarare i Ryssland bör hon kräva att inte bara de som utförde attacken, utan även de som beställde dem, ställs inför rätta. Ett aktuellt exempel där rysk domstol dömt utförarna, men inte beställarna, är mordet på den prisbelönta journalisten Anna Politkovskaja. Den 7 oktober var det tio år sedan hon mördades och fortfarande går hjärnan bakom mordet fri.

Att stå upp för det fria ordet och mänskliga rättigheter i stort när en svensk journalist, och lokala människorättsförsvarare som hjälper henne, angrips borde vara en självklarhet för en utrikesminister som gjort den feministiska utrikespolitiken till sitt flaggskepp.

Sverige och andra EU-länders representanter måste också aktivt söka kontakter med ryska människorättsförsvarare för att ge dem moraliskt stöd och skydd genom att visa att de är personer att räkna med. Som en av de intervjuade i Put(t)in(g) the lid on freedom of expression säger: ”Lev upp till era åtaganden att träffa oss, kom till rättegångar mot oss, ge oss Schengenvisum så att vi kan resa ut fort”.

Det är mycket Sverige och EU kan och bör göra för att öka sin egen säkerhet på sikt – genom att se skillnad på ryssar och ryssar. Träffa och stöd Rysslands oberoende röster. Prata med regimen om dem.

Denna artikel av Joanna Kurosz, Eurasienchef på Civil Rights Defenders, publicerades först på svd.se  http://www.svd.se/ryssland-varfor-overger-ni-oss-nu/om/sakerhetsradet

Läs Civil Rights Defenders rapport om yttrandefrihet i i Ryssland här.

Läs Civil Rights Defenders rapport om mänskliga rättigheter i Ryssland här.

Kategorier: Nyheter.
Taggar: Eurasia, Joanna Kurosz, Mänskliga rättigheter, och Ryssland.
Regions: Ryssland.