Vi stämmer Sverige för Daniels död

Daniel Franklert Murne

2005 blev 22-årige Daniel Franklert Murne ihjälskjuten av polis i sitt föräldrahem i Lindesberg. Daniel hade drabbats av en psykos och behövde vård. Den efterföljande utredningen var bristfällig och med hänvisning till nödvärnsrätten hölls ingen heller ansvarig för händelsen.

Daniels föräldrar och syster stämmer nu Sverige inför Europadomstolen med hjälp av Civil Rights Defenders.

– De brister som ledde till Daniels död är oacceptabla. Om insatsen hade planerats och genomförts på rätt sätt hade Daniel varit i livet idag, säger Robert Hårdh, chef för Civil Rights Defenders.

Civil Rights Defenders anser vidare att det finns allvarliga strukturella brister inom polisen som bidragit till Daniels död. Till exempel polisens kunskap och regler för ingripanden mot psykiskt sjuka, lagstiftningen som reglerar polisens hantering av skjutvapen och polisens användning av hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor.

– Ammunitionen förbjöds i krig 1899 eftersom den ansågs orsaka oförsvarligt lidande. Det är svårt att begripa varför samma humanitära principer inte gäller våra medborgare i fredstid, säger Robert Hårdh.

Sju år har gått sedan Daniel dödades men hittills har inga lärdomar dragits av vare sig den eller andra polisskjutningar. Det är inte rimligt anser Civil Rights Defenders chef:

– Den tragiska händelsen i Lindesberg kan inte göras ogjord men regeringen är skyldig att se till att den inte upprepas.

KLAGOMÅL TILL EUROPADOMSTOLEN FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

Komplettering till klagomål 24737 11

Läs också vår debattartikel i DN 15 april 2012

…………………………………………………………..
För mer information, var god kontakta:
Robert Hårdh, chef för Civil Rights Defenders, 0709-14 63 43
Cecilia Tengroth, chefsjurist, 070-484 96 96

………………………………………………………….

Händelseutvecklingen i korthet

Fyra poliser kom för att ta hand om Daniel den där dagen i mars 2005. Han hade den senaste tiden uppträtt konstigt och omgivningen var orolig. Alla, utom Daniel själv, förstod att han drabbats av en psykos och behövde vård. Föräldrar och arbetsgivare hade varit i kontakt med polisen eftersom Daniel inte ville söka vård självmant. Polisen kände därför till vårdbehovet när Daniels mamma ringer på söndagsmorgonen för att få hjälp med sonen, som bråkar med sin pappa. Även sjukvården kontaktas, som informerar polisen att läkare är på väg.

När polisen anländer uppträder Daniel förvirrat och viftar med köksknivar på farstutrappan. Föräldrarna ställer sig med poliserna bakom det staket och den järngrind som skiljer dem ifrån Daniel. Två av polismännen drar omedelbart sina vapen och föräldrarna vädjar att de inte ska skjuta. En polis, som inte är insatschef, tar kommandot och skriker till Daniel att lägga ifrån sig knivarna, gå ner för trappen och lägga sig på marken. Han klargör att de skjuter honom om han kommer mot dem med knivar i handen. Poliserna provar inte med att avvakta, backa, kalla in förhandlare, vänta på förstärkning, invänta den läkare som är på väg eller ens att överlägga med föräldrarna.

Daniel, som hela tiden går upp och ner för trappen och ömsom lägger ner och tar upp köksknivarna, reagerar negativt på den upptrissade stämningen. Han blir rädd och orolig och skriker tillbaka mot poliserna. Daniel tar av sig tröjan och vid ett tillfälle vänder han ryggen mot polismännen och drar ner byxorna. Den polisman som felaktigt tar befälet, låt oss kalla honom J, uppmanar en kollega att kontakta vakthavande befäl. Denne beordrar polismännen att ”frysa läget”.

Innan övriga polismän nås av ordern skjuts Daniel av J. Vid skottögonblicket står han cirka 7 meter ifrån Daniel, på andra sidan staketet. Skottet träffar Daniel i magen och han faller livlös ihop. Återupplivningsförsök görs men Daniel dör på plats. Då har det gått ungefär 5-10 minuter sedan polisen anlände och Daniels mamma med lättnad sade: ”Äntligen får Daniel hjälp, vad skönt”.

Vår bedömning av fallet

Utredningen lyckades inte klargöra var de inblandade befann sig när skottet avlossades. J hävdade att han siktade mot Daniels lår men att kulan rikoschetterade på grinden och träffade buken. Även här finns det brister i utredningen. De fyra polismännen gav motsägelsefulla uppgifter som aldrig ifrågasattes. J åtalades för grov misshandel och vållande till annans död men frikändes då tingsrätten ansåg att han hade handlat i nödvärn. Familjen överklagade till hovrätten, som fastställde domen, och till högsta domstolen, som inte beviljade prövningstillstånd.

Vid sidan av den misslyckade polisinsatsen och den efterföljande utredningen har Civil Rights Defenders identifierat fem strukturella fel som bidrog till Daniels död och som måste åtgärdas:

1. Den lagstiftning som reglerar polisens hantering av skjutvapen måste revideras. Kungörelsen om användande av skjutvapen i polistjänsten är över 40 år gammal och reglerar inte på ett rättssäkert sätt de situationer polisen ställs inför. Den uppfyller inte Europakonventionens krav på att våldsanvändning ska vara ”absolut nödvändig” och att dödligt våld inte får användas vid förvaltningsprocessuella omhändertaganden. Det har medfört att det istället har varit brottsbalkens nödvärnsregler som utgjort den lagliga grunden i nästan samtliga domstolsprövningar av polisens användning av skjutvapen sedan 1995. Det är olyckligt då dessa inte är avsedda att reglera polisens användning av våld, utan anger allas rätt till självförsvar.

2. Polisens kunskap, utbildning och regler för ingripanden mot psykiskt sjuka måste förbättras. I minst sex av 14 fall av polisiära dödskjutningar sedan 1995 har den skjutne varit psykiskt sjuk. Vi menar att den huvudsakliga orsaken till att denna grupp är överrepresenterad är att gällande bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden mot psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka löper en större risk att dö vid polisingripanden än andra.

3. Ansvarsreglerna måste ses över. Eftersom svensk polis till skillnad från många andra europeiska länder alltid bär vapen borde det finnas ett rapporterings- och uppföljningssystem som noterar när polisiära arbetslag och enskilda poliser ofta anmäls för brott eller använder sin pistol. Kopplat till detta borde det finnas ett sanktionssystem med andra utvägar än avsked samt en regelbunden lämplighetsprövning av vilka poliser som behöver och som bör bära vapen.

4. Det måste föras en fullständig, officiell statistik. Rikspolisstyrelsens statistik över polisens användning av skjutvapen är inte fullständig, trots att både FN-bestämmelser och svensk rätt ställer sådana krav. Statistiken bygger på frivillighet och myndigheten vet exempelvis inte varför antalet fall där en polisman avlossat sitt vapen mer än fördubblades 2011 jämfört med året innan. Utan statistik och analys är det omöjligt att ta fram lämplig vapenutbildning och kunskap om de situationer som utlöser en farlig situation.

5. Polisens användning av hålspetsammunition måste upphöra. Sedan 2003 använder all svensk polis hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor. Vid träff deformeras kulan med omfattande skador som resultat. Ammunitionen förbjöds i krig redan 1899 eftersom den ansågs orsaka oförsvarligt lidande. De skador ammunitionen åstadkom kunde inte motiveras i förhållande till dess militära nytta. Varför inte samma humanitära principer som tillerkänns fienden under krig ska gälla för ett lands egna medborgare är svårbegripligt.

Kategorier: Resultat och Nyheter.
Taggar: Cecilia Tengroth, Europadomstolen för mänskliga rättigheter, och Robert Hårdh.
Regions: Sverige.